Erfors Blog

”Erfors-affären”

Måndag den 1 juni – samma dag som ”Erfors-affären” briserar – jag är på väg till flygplatsen i Detroit för hemfärd till New York. Ett par timmar tidigare har jag tagit de sista tabletterna av min hjärtmedicin.
I slutet av april fördes jag med ambulans till Massachusetts General Hospital i Boston för hjärtproblem. Läkarna misstänkte länge att jag fått en hjärtinfarkt, men som tur var hade jag ”bara” drabbats av en hjärtsäcksinflammation.
Kroppen sa ifrån efter att jag flängt genom tidszoner, fram och tillbaka över den amerikanska kontinenten på ett- och ett halvt dygn, sedan direkt till Guatemala i tre dygn, vidare färd till Mexiko i ett halvt dygn, därefter Washington DC ett dygn och sedan direkt till Boston.
Augusti 1973. Gamle kungen ligger för döden samtidigt som Norrmalmstorgsdramat i Stockholm pågår för fullt, ett par veckor senare ska jag börja skolan.
Min far köpte Expressen sällan, men vid större nyhetshändelser köpte han den och min kärleksaffär med tidningen inleddes den där dagen i augusti 1973.
Jag kunde inte läsa, men med spänning studerade jag den klassiske Expressen-tecknaren Charlie Boods sprängskisser av bankvalvet vid Norrmalmstorg. Jag tittade med förundran på bilderna av Clark Olofsson med gisslan.
Jag kunde inte läsa men min kärlek till Expressen grundlades här.
Ett par år senare, när jag är elva år, springer mina kompisar till kiosken för att köpa godis.
Jag valde bort godiset för att istället lägga veckans sparade slantar på ett lösnummer av Expressen. Inte ett självklart val kan tyckas och något mina kvarvarande barndomsvänner ofta påminner mig om. Vägen mot Expressen var således utstakad i tidiga år.
I oktober 1994 började jag som praktikant på Expressen, efter en knapp vecka på nyhetsredaktionen hade jag mitt första löp, sedan har det rullat på.
På Expressen har jag varit nyhetsreporter på natten, nöjesreporter, London-korre och nöjeschef. Efter en sväng i tv-branschen återvände jag till Expressen men den här gången i form av chefredaktör på Kvällsposten.
Under mina år i Malmö lärde jag känna massor av folk i hela södra Sverige. Som människa utesluter jag ingen. Min bekantskapskrets består följaktligen av en brokig samling individer – alla med skiftande bakgrund, erfarenheter och yrkestitlar. Här återfinns Sveriges mest hyllade finansman liksom sportstjärnor och skojare. Högt och lågt, smalt och brett.
Kanske är det mina erfarenheter som FN-soldat i Libanonkriget som lärde mig att aldrig döma andra människor. När man varje dag lever med vetskapen om att det kan vara ens sista inser man något mycket grundläggande: att förneka är att välja bort och att välja bort gör livet fattigt (och journalistiken enformig).
En fråga många har ställt sig den senaste tiden har därför varit om jag handlat som journalist eller som privatperson. Jag måste medge att jag inte riktigt begriper den frågeställningen. Jag är alltid journalist.
Men jag är samtidigt vän och bekant med många. Ibland har det resulterat i någon av de drygt femtusen artiklar jag producerat under åren. Oftast får jag endast en ny erfarenhet och ett nytt sätt att betrakta livet och min omgivning. Och det är för det mesta gott nog.
En sak är dock säker: jag har aldrig låtit någon påverka mig publicistiskt och mycket få har försökt.
Frågeställningen borde därför lyda: vad är det för sorts journalister som efterfrågas? Med många eller få kontakter? Med liten eller stor livserfarenhet? Svaret visar sig säkert under åren som följer. För jag är varken den förste eller den siste att lämna tidningsvärlden under uppseendeväckande former.
Dock är jag unik på ett sätt: jag har inte överträtt några pressetiska riktlinjer och något brott är jag heller inte misstänkt för. Men icke desto mindre inser jag att situationen blev ohållbar för Expressen, vi var tvungna att gå skilda vägar.
Nu får jag återigen älska Expressen på lite avstånd, som när jag var sju år.